Biografi – Ratata

ratata_symbolRatata grundades 1980 av Mauro Scocco tillsammans med Anders Skog (i dag filmregissör), here Johan Kling (i dag TV-producent) och Heinz Liljedahl (i dag låtskrivarpartner och producent åt Olle Ljungström).

Deras första singel, ampoule som släpptes 1981, heter ”För varje dag” och finns på debutalbumet Ratata, som även innehåller klassikern ”Ögon av is”. Innan dess hade de släppt låten ”Ett plus ett” på en samlingskassett utgiven av tidningen Schlager sommaren 1981. Låten har senare även givits ut på samlingsskivan ”Guld” från 1987.

Skog, Scocco & Kling

Medlemmar

– Mauro Scocco (1980–1989, 2002)
– Johan Ekelund (1983-1989, 2002)
– Heinz Liljedahl (1980–1982)
– Anders Skog (1980–1983)
– Johan Kling (1980–1982)

Ratatas livepremiär skedde i TV-programmet Casablanca tidigt 1983. Då originalsättningen var så gott som upplöst fick Scocco snabbt plocka ihop andra musiker och vänner för att fylla upp studioscenen. I Casablanca spelades ”Prinsessa på vift” samt ”Natt efter natt”.

Ratata: Scocco, Ekelund
Från 1983 var gruppen en duo bestående av Mauro Scocco och Johan Ekelund. De fick stora hits på 80-talet med bland annat låtarna ”Jackie”, ”I dina ögon”, ”Så länge vi har varann” (tillsammans med Anni-Frid Lyngstad), ”Se dig inte om”, ”Himlen” och ”Glad att det är över”. Med sina välproducerade poplåtar blev de ett av 1980-talets mest framgångsrika svenska band. 1987 åkte de på turnén Rock Runt Riket tillsammans med Eva Dahlgren och Roxette samt Orup som för-akt.

Mauro Scocco släppte sitt första soloalbum 1988 och Ratata splittrades 1989. Scocco och Ekelund gjorde tillfällig comeback som Ratata 2002 med bland annat singeln Honung.

Det här är deras historia:

(Texten är hämtad från Jan Gradvalls konvoluttext till Kollektion.)

1979

Mauro: Ett av få svenska band jag var imponerad av var P3. Det var kanske det första moderna svenska popbandet.

Johan: Kärnan i P3 var Janis Bokalders och jag. Vi bildades i Täby där vi fick hyra en hel villa av kommunen. P3 var inte bara ett band utan väldigt flexibelt. Det tangerade konceptkonst och vi hade happenings. Anders Skog tecknade och spelade trummor. Tove Naess och Urbal Ekgren var också med. Urbal och jag körde en teaterperformance som handlade om Gud. Vi hade en naken tjej på scenen och uppträdde i säckar. Vi fick nästan poliseskort därifrån. Men vi hade en likadan synthesizer som Eno hade när han fortfarande hade hår.

Mauro: Det var en väldigt kreativ miljö där ute.

Johan: Tibble-teatern i Täby var en smältdegel. Peter Dalle, Ulf Larsson, Per Svensson, Pontus Enhörning. Det var många som höll på där.

Mauro: Vad som mest inspirerade mig med P3-kretsen var att de hade byggt upp en egen elektrisk liten värld där alla inspirerade varandra. De hade briljanta idéer musikaliskt. Syntbas, två tjejer som körade, ständiga stilbyten. När vi så småningom gjorde Ratatas första LP, där vi växlade mellan allt från ren disco till pastischer på sextiotalspop, var mycket hämtat från P3.

Johan: Vi gjorde en skiva med P3 med den gavs aldrig ut. Det var inte många som gillade vad vi gjorde 1979. När vi presenterade musiken för Polar-studions chef Leif Mases fick vi svaret: ”Spekulativ musik är inte min bag. Kan jag slänga kassetten?” Vi splittrades i samband med att vi skulle göra en stor konsert på Beckmans (Anders Beckmans Reklamskola) där Anders Skog då var elev. Bandet fungerade när vi stod i replokalen i Täby, men när vi kom ut därifrån krackelerade det.

1980


Mauro: Det var genom Anders Skog som jag började hänga på Beckmans. Jag ville också bli formgivare precis som Anders. Det var en väldigt öppen värld på Beckmans. Många var duktiga på olika saker. Anders spelade inte bara trummor, utan var också en briljant illustratör. Och alla på Beckmans verkade ha så kul.

Johan: Hawaii-festen på Beckmans är fortfarande omtalad. Det märkvärdiga var inte att någon föreslog att man skulle fylla halva skolan med sand. Det märkliga var att det genomfördes.

Mauro: Att bilda Ratata blev ett sätt att komma in på Beckmans. Jag använde faktiskt Ratatas första LP som ett av mina arbetsprover när jag sökte in på Beckmans. Jag blev antagen när jag var 19.

Mauro: När vi bildade Ratata var en av de stora inspirationskällorna en bild på Kraftwerk när de var på badsemester i Tylösand i Sverige. Ralf och Florian deltog inte i badaktiviteterna, utan stod svartklädda bredvid och iakttog. Jag och Johan Kling avgudade den där bilden. Vad vi lyssnade på, förutom Kraftwerk, var Yellow Magic Orchestra, Roxy Music och Bowie. Och ABBA, som då forfarande var aktiva och på den tiden sannerligen inte var en godkänd referens i rockkretsar.

Johan: Vi dyrkade ABBA under P3-tiden. Vi lät göra egna badges med ABBA som vi gick runt med. Det retade många. Det var inte tillåtet att tycka om både Nationalteatern och ABBA.

Mauro: Ratata debuterade på chokladsidan på tidningen Schlagers sommarkassett. Låten hette ”Ett plus ett” och var inspelad i mitt sovrum.

Namnet

Mauro: Vi hade tre namn att välja på. Ett var ABC. Det blev ju sedan upptaget när Martin Fry och kompani skivdebuterade. Ett annat namn var 1,2,3 vilket långt senare blev namnet på ett band lett av Billy Bolero och Thomas Widestrand. Det tredje namnet var Ratata. Vår idé med namnet var att det skulle vara slagkraftigt.

Johan:: Har du någonsin snackat med Povel Ramel om det där?

Mauro: Nej, men jag träffade Hasse Alfredson en gång och han sa något om det.

Johan: Men Hasse Alfredson var väl inte med i den där filmen?

Mauro: Nej, det har du rätt i. Det var Martin Ljung.

Johan: Det fanns ju en hund också som hette Ratata. Hunden i ”Lucky Luke”.

Mauro: Fast vad vi egentligen tänkte på var varken filmen eller hunden, utan mer kulsprutegrejen. Att det är ett namn som har en direkt kvalitet, kort och enkelt, samtidigt som det är lite irriterande.

1981

Mauro: Ratatas första singel, ”För varje dag”, gavs ut när jag låg i lumpen. Jag var plutonsbefäl i Norrtälje. På ett sätt var det ganska lyckat. Alla mina polare var nämligen uttagna till samma kompani. Johan Skog (bror till Anders Skog), Urban Reese, Saile Eliasson. Men på alla andra sätt var det rätt hemskt. Johan Skog och jag satt och läste poesi för att inte bli hjärntvättade av den militära enfalden. Väldigt gymnasialt.

Mauro: Urban Reese hade en morbror som var präst. När vi hade permis och gick på 1984 (legendarisk klubb i Stockholm) lånade han sin morbrors prästkappa. Urban och hans morbror var lika kraftigt byggda. Iförd denna jättelika prästkappa, samt en väldigt lång och väldigt tysk lugg, dansade han sig sedan galen till Human League och DAF. Discjockeyn Sidney kunde ibland tona ned musiken mitt i en låt och skälla på oss för att vi drack för dåligt, sedan höjde han volymen igen.

Johan: Parallellt med det här försörjde jag mig som musiker. Jag var med i Dave & The Mistakes, ett band med medlemmar ur P3-kretsen i Täby. Jag turnerade med Kenta (dokumenterad av Stefan Jarl i en långfilmstrilogi) och skrev stråkarret till hans bidrag till Melodifestivalen. Så småningom blev det mer och mer jobb för artister på Stranded (legendariskt skivbolag). Jag spelade på Ratatas skivor och turnerade några vändor med Lustans Lakejer.

Mauro: Allt det här låter som du var för lat för universitetet.

Johan: Det tyckte min mamma också.

1982-1983

Mauro: Ratata hade börjat som en ren kompisgrej. Det var svårt att överföra till en professionell värld. En efter en slutade de andra. De tröttnade nog också på att jag ville göra och bestämma allt själv. Anders Skog var kvar till sist, men slutade när andra albumet ”Jackie” hade släppts, just innan vi skulle göra vårt allra första liveframträdande i TV-programmet ”Casablanca”.

Johan: Jag var med som musiker på ”Jackie”. Titellåten skrev vi också tillsammans. När Mauro tröttnat på att ensam vara medlem i Ratata frågade han mig om jag ville bli medlem. Jag tror att det var på en releasefest för Lustans Lakejers ”Lustavision”.

Mauro: En klassisk releasefest var den för ”Soulboy”. Någon på Polar hade beslutat sig för att slå ihop vår releasefest med en platinautdelning för Agnetha Fältskog. Där stod Ratata med halva ABBA och mottog pressen. På samma tillställning presenterade Marie Ledin en helt ny och fantastisk uppfinning som kallades CD. En skiva som man kunde behandla hur som helst – utan att den repades. För att illustrera detta kastade Marie demonstrationsexemplaret på golvet och trampade sedan på den med sina högklackade skor. ”Det här spelar ingen som helst roll. Den här skivan är oförstörbar.”

Johan: Det var alltid lika roligt att gå på fest hemma hos Gudrun och Stikkan Anderson, i deras villa på Djurgården. Ofta slutade det med att Benny satte sig vid pianot. Det är det roliga med honom, att han aldrig kan hålla sig från att spela. En sann hjälte.

Mauro: Festerna var kul bortsett möjligen från när det skulle göras saker, som att titta på diabilder från ”Chess”-premiären. Vi och Lustans var de enda på festen som inte var så intresserade av det. Vi avgudade ju ABBA, men tyckte ”Chess” verkade rätt trist. Vi fick menande blickar från alla andra, ”Nu är det alltså bildvisning en våning upp”, men vi satt kvar vid middagsbordet, ”Det är bra, gå i förväg ni”, och fortsatte i stället att förse oss av det alltid lika generösa utbudet av mat och sprit.

1983

Mauro: Det tog tre år innan Ratata gjorde sin första turné. På första albumet finns en låt som påstås vara inspelad live i Italien. Det står visst i Bonniers Rocklexikon att ”gruppen debuterade som liveband i Italien”. Men det var bara fejk. Ratata hade aldrig spelat live. Det ingick i vår plan att sprida desinformation om oss själva. Att plötsligt åka ut på en riktig turné var därför en stor grej.

Johan: Vi åkte runt med ett band bestående av Tom Wolgers och Christer Hellman, som vi hade lånat från Lustans Lakejer, och Heinz Liljedahl (även med i ursprungsupplagan av Ratata).

Mauro: Heinz hade en specialgitarr som började spruta eld när han spelade solo. Jag minns inte var den idén kom ifrån, men vi märkte snart att Ratata i scenversion blev något helt annat än vad Ratata varit från början. De första åren hade vi ungefär samma publik som Lustans Lakejer. Alla syntare i stan kom för att titta. Men ju mer vi turnerade, desto mer blandad blev publiken.

Johan: Vi valde medvetet att inte försöka dra livegrejen åt samma håll som skivorna. Ratata skulle kunna ha varit Spandau Ballet på scenen, men i stället lyfte vi fram gitarrerna, lät det bli röjigare.

Mauro: Vi höll samtidigt stenhårt på vårt stilideal vad det gäller omslag och bilder. Klas Lunding på Stranded var helt förstående över våra omfattande krav. När bolaget köptes av Polar blev det en hel del diskussioner. Vi insisterade på att få fyrfärgstryck och bra papperskvalitet på varje singel, vilket ansågs vara pengar i sjön. Vi tänkte att om vi bryr oss, finns det förhoppningsvis fler som gör det. Marie Ledin tyckte vi var galna. ”Varför har ni sand på omslaget i stället för en bild på er själva?” Hon blev ett stort fan och god vän så småningom, men förstod inte alls var vi kom från. ”Blindskrift? Ska ni ha blindskrift på omslaget?” Vi tyckte blindskrift var skithäftigt.

1984

Mauro: Ända fram till ”Äventyr” lyssnade jag väldigt mycket på Bowie. ”Station To Station”och ”Low”. Johan Kling och jag var väldigt inne på det där ouppnåeliga som Bowie utstrålade, nästan ett slags övermänniskoideal. Att kunna göra om sig själv till superhjälte. Men när ”Let’s Dance” kom försvann fascinationen för Bowie totalt. I stället kom Springsteen och Jackson Browne in i matchen. Bruce Springsteen är ju den totala motsatsen till tidiga Bowie. I stället för att försöka framstå som från en annan planet, är Springsteen grannen som frågar: ”Ska vi mecka med min bil tillsammans?”

Mauro: Att influenser ändras har också med ålder att göra. När man är ung försöker man skapa det man själv saknar. Att försöka bli det perfekta popband som man tycker saknas. Vi tyckte popklimatet i Sverige var efterblivet. De som regerade var band som skrev catchy låtar, men rent visuellt såg ut som något katten hade släpat in.

När man jämsides med dem ställde Bryan Ferry i sina khakikläder eller Bowie i morotsfärgat hår var det självklart vem man ville identifiera sig med. Men sedan, när man blir äldre, börjar man tvärtom närma sig själv, gräva där man står, i stället för att förvandla sig till någon annan. ”Born To Run” blev därför viktigare än YMO.

Mauro: Vad hände mer 1984?

Johan: Vi fick vår första Rockbjörn, tror jag.

Mauro: Har vi fått fler än en? När fick vi den andra?

Johan: Jag vet inte, men jag har två olika i en källare på Kungsholmen.

Mauro: När vi fick den första Rockbjörnen fick vi alla fall gå upp på scenen i sällskap med Raj Montana Band, Tommy Körberg och den flotta gruppen Alphaville. Hårt gäng.

Johan: Och så fick vi Rockmåsen av en avsomnad tidning som hette Idag någonting.

Mauro: Måzartpriset.

1985-1986

Mauro: Vi hade en filosofi om att alltid öppna med en riktigt kommersiell singel samtidigt som vi kunde göra något helt annat på albumet. Inte så att vi kompromissade med singeln, tvärtom, men vi hade aldrig några krav på att singeln skulle representera albumet som helhet.

Mauro: Parallellt med att vi blev mer avspända som liveband blev vi alltmer perfektionistiska i studion. I början kunde vem som helst spela vilket instrument som helst, men nu skulle allt vara superperfekt.

Johan: Scritti Politti var en stor influens.

Mauro: Skivinspelningarna från den här perioden är de tråkigaste jag har gjort. Det var fruktansvärt långrandigt, en massa maskinkrångel.

Johan: Tänker du på ”Sent i september”?

Mauro: Ja, oändliga klippningar. Månader av omtagningar.

Johan: Så lång tid var det väl ändå inte, sex veckor kanske?

Johan: Vi hade tur som fick spela i mitten. Eva öppnade i dagsljus, med finmejslade arrangemang med blockflöjt och pukor. Vi stod på scen samtidigt som solen gick ned.

Mauro: Vi struntade helt i proffsighet och satsade i stället allt på ös. Det var ju sommar i Sverige och alla i publiken ville festa.

Johan: Vi lät förmodligen som en blandning mellan Canned Heat och Prince. Det var boogierock med lite samtida syntljud.

1988-1989

Johan: Efter Mauros första soloprojekt återförenades vi och gjorde ett sista album som Ratata. ”Människor under molnen” spelades in hemma hos mig. Jag köpte en 24-kanals bandspelare och installerade en studio på övervåningen.
[/one_third]

Mauro: Plötsligt var vi tillbaka i Täby. Jag hade inte körkort så varje dag fick jag pendla ut till ett tråkigt radhusområde i Täby. Det jag minns mest är att Johans råtta käkade upp mina skor. Men det blev ett bra resultat. ”Himlen” tycker jag är det bästa vi gjorde.

Johan: ”Himlen” är också min favorit. En egen studio gav oss möjlighet att jobba på egna villkor. Vi strävade efter frihet, att kunna bestämma hur och när vi skulle jobba. Ungefär som på P3-tiden. Fast jag minns också att Ylva bankade rätt hårt i väggen när Mauro sjöng kör halv fyra på natten…

Mauro: Att vi lade av berodde på att Ratata hade växt till något vi inte ville vara. Ett storhetsvansinne hade börjat sprida sig under de alltmer ambitiösa turnéerna. Vi började som ett konceptband, men växte till en gigantisk EMA Telstar-maskin. Vi hade gått från att vara Kraftwerk till att bli Bon Jovi. På det som blev vår sista turné kändes det som om vi hade sextio man i crewet, två långtradare och dubbla scenuppsättningar.

Johan: Ingen av oss har turnerat sedan dess. Medan Mauro fortsatte göra soloskivor började jag producera. Först Fra Lippo Lippi och därefter Stina Nordenstam och Anne Linnet. Rätt snart började vi också jobba tillsammans med Lisa Nilsson och ”Himlen runt hörnet”, Mauro skrev låtarna och jag producerade. Vi startade skivbolag och musikförlag tillsammans med Torbjörn Sten. Trots att Ratata lade ned hade vi tillsammans både skivbolag, förlag och artister att jobba med. Så det kändes inte som att det blev någon riktig bandsplittring.

Mauro: Och i dag jobbar Johan mest med relationship management och business affairs…

Johan: Jag är Chairman också!

Mauro: Plus att du håller på och lägger grunden till ett syntmuseum.

Johan: På Kungsholmen femhundra meter från Mauros lägenhet har jag en källare med en massa antika syntar och en av Europas större samlingar av gammal inspelningsteknik. Just nu har jag tyvärr för lite tid att själv använda grejorna men Kent och Roxette brukar höra av sig när de behöver något obskyrt till någon inspelning.

Mauro: Jag har aldrig blivit betrodd att besöka syntmuseet.

Johan: Jag ska ge dig nycklarna dit någon gång.